I mitt berusade tillstånd har jag svårt att finna ett direkt svar, samtidigt som spritens eftersmak utlöser en resa för mina sinnen. Tankarna rusar tillbaka till den tid då vi delade ett hem, ett dekadensens hushåll, där helgen kom två gånger i veckan och de vita dagarna däremellan kunde räknas på en hand. Det var i denna era av självständighet och välsignad naivitet som spritflaskorna först hamnade i vår ägo. Vi svor inför varandra att inte förtära en enda av de små miraklen förrän den stund kommer då vårt kära kollektiv har splittrats och de sista av oss slutligen lämnat lägenheten och Gunnesbo bakom sig för gott.
Med en ödesdiger känsla inombords så sänker jag mitt huvud i en besegrad gest och levererar mitt svar:
"Vi gjorde ett löfte när vi var 20..."
